Jag älskar min blogg, främst för att den  alltid har tålamod med mig, och att jag kna behandla den hur illa som helst, ignorera, baktala den och allmänt vansköta den, och den välkomnar mig alltid igen. Jag är som en gammal hustrumisshandlare, och min blogg som den skrämda, trofasta, blåögda kvinnan.

  Det är så jag vill ha det.

För det kommer tillfällen då jag måste skriva, nu är en sådan. Frågan är varför! är jag särskillt missnöjd med något i mitt liv?

Nää, inte missnöjd kanske, men förbryllad. förhoppningsvis har månader av stillhet från bloggfronten gjort att jag förlorat de få läsare jag hade, vilket betyder att ingen kommer ifrågasätta det som skrivs...

  På senaste tiden har jag kommit att se människor jag trodde att jag kände, från ett helt annat perspektiv. rollerna är helt ombytta skulle man kunna säga. Den människa som antagligen varit en av de närmsta, en av The chosen ones, har lämnat scenen, klivit ner från piedistalen, gjort sorti ur mitt liv helt enkelt. och det är bara så det är, för jag kan inte ändra hennes personlighet, hon har förändrats till någon jag starkt förknippar med den människa som är känd för att komplicera allt. och det är minst sagt obehagligt.

  Den stora frågan är väl vem jag har blivit. det är så svårt att kämpa imot något, att desperat försöka referera till några normer, när man inte har några. man står handfallen, utan manus, eller bruksanvisning. och bara hoppas att det i slutändan sk avisa sig att man faktiskt var helt okej, inte så långt från den man ville vara.

  Elin, jag saknar dig, jag är överlycklig för din skull, äg Uppsala, men snälla skynda dig hem sen.

  Någon kanske kan ge mig en ledtråd om vem jag är.

  frågan är om jag letar efter dem hos fel person, hos någon som jag inte heller känner längre, eller helt enkelt tror att jag känner. Eller, är det så att jag underskattar honom, tänker låga tankar om honom bara för att inte bli besviken.

Det visar sig

För guds skull, hoppas att ingen läser allt det här dravlet.

jag ÄR Dramapsychobitch